Immigrant-institutet, anekdoter 1973-2012

Miguel Benito

En långtids verksamhet för invandrare i Sverige

några nedslag i min verksamhet som chef för Immigrant-institutet

Jag har varit chef för Immigrant-institutet under tiden 1980-2012 fram till min flyttning till hemlandet. Det är många upplevelser som inte ryms i verksamhetsberättelserna. Några har varit av det trevliga slaget, andra mindre trevliga. Några förtjänar att glömmas bort, andra är värda att bli påminda.

Innehåll:

Kjell Öberg

Första gången jag träffade Invandrarverkets generaldirektör Kjell Öberg var i en konferens i Norrköping anordnad av personalen för invandrarbyråerna 1974. Det uppstod en lustig situation i slutet av en panelldebatt då Kjell Öberg trodde vara den siste talaren och uttryckte det. Han hade inte sett att jag hade begärt ordet och därmed blev jag den siste talaren. Under pausen inför en annan punkt i programmet samlades spontant Kjell Öberg, arbetsmarknadsrådet Stina Whlgren och jag i en mindre grupp. Öbergs första hälsning till mig var: "varför tycker du så illa om Sverige?". Mitt spontana svar var genom en fråga till Stina Wahlgren: "tycker du om surströmming? Jag gör det". Jag visste att Öberg var norrlänning, där surströmming är populär och att den inte är populär i andra delar av landet. Med det förstod Öberg att hans syn om mig var felaktig.

Anledningen till Öbergs syn på mig går att söka i en händelse 1971 då Invandrarverket började ge ut en tidskrift med namnet Invandraren, trots att namnet redan var registrerat av en journalist i Lund. De fortsatte att ge ut tre nummer av tidskriften innan de stoppades av Justitiekanslern och fick ändra tidskriftens namn till Ny i Sverige. Jag skrev en artikel i tidskriften Vårt nya Land där jag kritiserade Invandrarverkets agerande. Utgivaren av Vårt nya Land skrev till Kjell Öberg och ursäktade sig för att han var tvungen att publicera min artikel, eftersom jag ingick i redaktionen. Denna feghet och underdånighet från en invandrare som inte vågade stödja en annan invandrare gjorde att jag lämnade redaktionen för Vårt nya Land och började planera en annan verksamhet.

Långt senare, 1986, hade jag ytterligare ett tillfälle att möta Kjell Öberg. En konkurrerande organisation hade givit Öberg ett pris, Invandrarnas publicistpriset, med enda syfte att få Invandrarverket till sin förmån, trots att Öberg inte längre var generaldirektör. Det fanns två svaga punkter: 1) Öberg var inte journalist, 2) juryn som påstods ha beslutat om priset hade aldrig träffats. Jag åkte till Stockholm och protesterade om priset, och blev utkastad från Dagens nyheter byggnad, där ceremonin ägde rum. Öberg själv ursäktade sig några år senare under en migrationskonferens i Åbo där vi båda deltog. Han förstod att priset inte var så lämpligt och att han utnytjades.

Endre Nemes 1985

Endre Nemes fick Immigrant-institutets kulturpris 1985. Han var den andra att få priset efter Käbi Laretei. Han kunde inte komma till Borås för att få priset. Han var då redan ganska sjuk. Därför åkte jag själv till Stockholm och besökte honom på sjukhuset där jag lämnade honom plaketten i hans frus närvaro. Efter avskedet från sjukhuset fick jag av honom en inrammad litografi föreställande hans verk Stolen. Han beskrev den som sitt "visitkort". Tre månader efter mitt besök dog han, i september 1985. Tavlan Stolen hängde i hallen på Invandrarnas Hus fram till 2012.

När Endre Nemes fick beskedet om priset gjorde han ett inspelat tal som vi återgav vid Immigrant-institutets årsmöte, då pristagarna presenterades. Trots att han hade lyckats som konstnär var han vid sina sista dagar mycket besviken över Sverige. Några kanske minns den strid som pågick i Göteborg när han ville donera 2.000 av sina verk till Göteborgs stad med villkor att de skulle visas samlade i ett museum. De göteborska konstnärerna tyckte att om Göteborg kunde göra ett museum för honom kunde staden också göra det för dem. Småaktigheten från de svenska konstnärerna gjorde att efter Nemes död änkan skickade tavlorna till ett kloster i Pécs, Ungern, där de nu kan beskådas.

Fem år senare, 1990, fick en annan konstnär, Jörgen Nash, kulturpriset. Han kunde ställa ut i stort sätt var som helst i världen. I Stockholm var det ganska svårt. En vecka efter priset ringde Nash mig mycket glad, efterson Nationalencyklopedin hade läst artiklarna från prisutdelningen och hade bestämt sig för att presentera honom i encyklopedin. Priserna hade ju den funktionen, öppna ögonen för invandrarnas skapande verksamhet. En gång träffade jag en gallerist i Stockholm som gärna ville utställa utländska konstnärer. Jag berättade för honom att vi hade samarbete med Invandrarkonstnärer i Sverige med många duktiga konstnärer och jag lovade förmedla kontakterna. Men han betonade att hans intresse var bara konstnärer bosatta utomlands. Invandrare i Sverige som inte var svenskfödda gjorde sig inte besvär.

Vasaorden av Amerika

Jag och min fru blev grundande medlemmar av Borås kretsen av Vasaorden av Amerika. Vårt engagemang för Vasaorden började i samband med att jag besökte Chicago 1985 under en kurs för nordiska bibliotekarier. Under de två veckor som kursen pågick hade jag tillfälle att besöka flera svenska miljöer, köpa svensk invandrarlitteratur publicerad i USA, och mycket annat. När jag besökte det svenska muséet frågade jag guiden om hon hade besökt den svenska affären som var mitt emot på andra sidan gatan. Det hade hon inte gjort. Det skilde inte ens tio meter mellan båda lokaler.

Borås Vasaorden träffades de första åren i Invandrarnas Hus, som erbjöd rimliga lokaler till ett mycket lågt pris. Efter en tid började några ifrågasätta varför de skulle samlas i invandrarnas hus när de värnade om det svenska, även om de också var invandrare i USA, men i språkbruket kallas för utvandrare. De flyttade även om hyran för mötena blev den dubbla, och de inte hade plats för att förvara attiraljerna mellan mötena. Efter en tid upphörde föreningen.

Invandrarnas rikslotteri

I syfte att få pengar för att finansiera det nyinköpta Invandrarnas hus bestämde vi oss för att starta ett nationellt lotteri som vi döpte med namnet Invandrarnas rikslotteri. Det blev ett hektiskt arbete för att få tillståndet, listan på priserna, etc. Första priset var en Volvo. Volvo i Borås lät oss hämta en bil varje torsdag kväll på sommaren i samband med torsdagarna på Boråstorget. En annan del av priserna var konstverk donerade av invandrarkonstnärerna. För att bli godkända som pris fick vi ordna med en utvärdering. Inga konstkännare ville göra det. Till slut fick vi kontakt med Helmer Lång, vän till Karl H Bolay, som var både författare, konstkritiker och invandrarvän. Jag fick samla verken ock köra dem till Lund för en utvärdering.

Om lotteriet lyckades skulle vi kunna få in en miljon kronor. Vi ville att pengarna skulle delas med deltagande invandrarföreningar. Föreningarna fick behålla en fjärdedel av lottens pris, redan från början. Ytterligare en summa av vinsten lovades invandrarföreningarna att Immigrant-institutet skulle dela ut i form av stipendier till kulturgrupper. Överraskningen var att en förening sökte ett stipendium för att köpa dräkter till deras dansgrupp utan att ens medverka med lottförsäljningen och innan lotteriet var avslutat. De föreningar som köpte lotter gick alla med vinst, eftersom alla kostnader föll på Immigrant-institutet.

En överraskning vid starten av lotteriet var att TV4 startade just då sitt bingolotto, som också vände sig till föreningar för försäljning av lotterna. Även om föreningarna fick mera per lott via Invandrarnas rikslotteri, så kunde vi inte konkurrera med TV4 programmässigt. Immigrant-institutet gick med ett förlust på ca 50.000 kr. Lotten med Volvopriset såldes inte, och det räddade ekonomin. Lyckligtvis bestod en del av vinsterna av bokpaket från Invandrarförlaget, litografier, och affischen om de mänskliga rättigheterna.

Internationella asylorganisationer i Borås 1995

Immigrant-institutet hade flyttat till det nya Invandrarnas Hus 1992. Alla ville mycket gärna ha möten i det. Helst gratis. Om ändamålet var eftersträvansvärt blev det så. Ett par boråsare hade engagerat sig för kosovoalbanerna och representerade dem inför myndigheterna, särskilt gentemot Invandrarverket. De fick idén att ordna en internationell konferens i Borås med representanter för ideella asylorganisationer i Europa, bl.a. i Danmark, Tyskland, Schweiz, Nederländerna och Sverige. De frågade om de fick vara i Invandrarnas Hus. De frågade också om några kunde sova över i lokalerna, eftersom de inte hade råd att betala för hotellet. Jag svarade att det var OK. Plötsligt befinner sig i huset alla de 35 deltagare med sovsäck och liggunderlägg. Vi trodde att det var fråga om fyra-fem som inte hade råd. De 35 fick övernatta tre nätter gratis.

Jag skrev några enkla regler att hålla sig till, som att inte sätta våta handdukar vid fönstren, att inte röka inomhus och inte heller framför huvudingången utan på baksidan av huset. Den andra dagen, när de skulle promenera till stadens centrum, hälsade på mig, som tittade genom fönstret, med armen utsträckt och en "Heil Hitler".

En annan incident ägde rum näst sista dagen. Normalt stängdes ingången till möteslokalen och matsalen på natten. En av deltagarna hade glömt sin dator i möteslokalen och ville ha tillgång till den på natten. Sagt och gjort, han löste det genom att riva sönder dörren. Jag var redan hemma och kallades omkring ett på natten. Dagen efter började mötet med att alla ville yttra sig om händelsen. Inte en enda av de 35 deltagarna försvarade Immigrant-institutets rätt. Åtminstone ett par av dem var jurister. Den som hade slagit sönder dörren var redaktör för en tidskrift Fort Europa och yttrade att inget skulle hindra honom att vara fri från gränser som myndigheterna sätter upp. Först då fick deltagarna veta att Invandrarnas Hus inte ägdes av myndigheterna utan av invandrarna, att det kostade mycket pengar och att deltagarna inte hade bidragit med ett enda öre. Beklagligtvis visade de att deras förkärlek för flyktingar inte var äkta.

Brev till Immigrant-institutet under intifadan september 2000

September 2000 bröt den andra Intifadan ut. Arabemiraterna försökte skapa opinion för att Israels angrepp på palestinerna skulle stoppas. De skrev ett brev i form av emejl adresserad till dåvarande USAs president, Bill Clinton, till Vatikanen under Johannes Paulus II, och till Immigrant-institutet i Borås.

De flesta i styrelsen för Immigrant-institutet avfärdade brevet som bara ett misstag. Och visst var det ett misstag, men vad de inte förstod är att det lilla Immigrant-institutet, tack vare den informationsverksamhet jag bedrev via internet hade nått internationellt rykte i positiv mening. Vi hade då ingen konkurrens från någon myndighet i Sverige eller ens i Europa.

Sanningen är att Immigrant-institutets webbsida, som jag underhöll, var i toppen bland webbsidor, inte bara i Sverige utan i världen. I Sverige hade webbsidan mer besökare än invandrarmyndygheternas eller t.ex. Kulturrådets. En del statistik publicerades i verksamhetsberättelserna. Resterna av informationen finns numera på webbsidan immigrant.org.

Slutet på den demokratiska föreningen Immigrant-institutet 2021

Redan 2017 hade Immigrant-institutet blivit en förening vars ändamål var att gynna ordförandens privatekonomiska intressen med två projekt som finansierades med europeiska pengar och med stöd från Mucf, men vars pengar en fjärde del gick till Marston Hill ekonomisk förening. I en av ansökningarna uppgavs som mötesplats Wuhan, som visade sig vara Marston Hill i Mullsjö. Likaså i de båda ansökningarna uppgavs att inkvarteringen skulle ske på en av organisatörerna väl känt hotell, som de hade erfarenhet av. I själva verket handlar det om små lägenheter och stugor, som ordföranden själv äger i Mullsjö. Innan årsmötet 2018 avgick både kassören och revisorn, utan att lämna någon förklaring.

Formellt anses Immigrant-institutet fortfarande vara en ideell förening. Vid årsmötet 2021 presenterades utan att vara i dagordningen ett förslag till ändringar i stadgarna. Inga medlemmar hade sett dem, kanske någon i styrelsen, desto mindre diskuterat dem, men likväl godkändes de på plats av de sju deltagarna vid årsmötet, utom mig. Vid valet av styrelse presenterades ett förslag som sades komma från valberedningen och som i själva verket var ordföranden och hans sambo, som hade fungerat som sekreterare de sista åren. Året 2020 hade två personer utsetts till valberedning, att tillsammans med tre från styrelsen föreslå en ny styrelse vid kommande årsmöte. De två som var valda vid årsmötet blev inte tillfrågade, utan ordföranden och sekreteraren, tillsammans med en annan i styrelsen som gissla, föreslog sig själva som valberedning och lämnade förslag till ny styrelse vid årsmötet med omval av sig själva. Jag tror inte att något liknande har hänt i en demokratisk förening i Sverige. Det ärliga hade varit att upplösa föreningen och ge de 100.000 kr som fanns på kontot till annan organisation. Efter detta årsmöte institutet upphörde att vara en ideell förening. Jag räddade det sista av Immigrant-institutets informationsverksamhet genom att lägga ut texterna i den gamla webbsidan i en ny domän, immigrant.org.

Från och med 2022 är Immigrant-institutets verksamhet enbart av ekonomisk art. Den tidskrift som jag hade bidragit med att publicera på internet sedan 1999 och fram till 2015, förvandlades 2022 till en ekonomisk affär. De forskare som vill bli publicerade måste betala 1.000 dollar. Om man räknar med ca 50 artiklar per år (från tidigare 21) kan det bli ca 550.000 kronor årligen. Jag vet inte vart pengarna går och vem som administrerar dem. Som utgivare för tidskriften utsågs en ung forskare i affärsekonomi från Malaysia. Från 2023 har den tidigare utgivaren (former editor), återtagit sin titel Editor-in-chief. Det är samma person som är ordförande i Immigrant-institutet och i Marston Hill ekonomisk förening. Trist att två professorer emeriti ska kunna lägga beslag på en demokratisk förening. Inför årsmötet 2023 fortsätter ordföranden att vara valberedning.

Tillbaka till webbsidan
E-post: info@immigrant-institutet.org