Immigrant-institutet, anekdoter 1973-2012

Miguel Benito

En långtids verksamhet för invandrare i Sverige

några nedslag i min verksamhet som chef för Immigrant-institutet

Jag har varit chef för Immigrant-institutet under tiden 1980-2012 fram till min flyttning till hemlandet. Jag var också sekreterare från dess bildande 1973. Det är många upplevelser som inte ryms i verksamhetsberättelserna. Några har varit av det trevliga slaget, andra mindre trevliga. Några förtjänar att glömmas bort, andra är värda att bli påminda.

Innehåll:

Kjell Öberg

Första gången jag träffade Invandrarverkets första generaldirektör Kjell Öberg var i en konferens i Norrköping 1974 anordnad av personalen för invandrarbyråerna. Det uppstod en lustig situation i slutet av en panelldebatt då Kjell Öberg trodde sig vara den siste talaren och uttryckte det. Han hade inte sett att jag hade begärt ordet och därmed blev jag den siste talaren. Under pausen innan en annan punkt i programmet samlades spontant Kjell Öberg, arbetsmarknadsrådet Stina Whlgren och jag i en mindre grupp. Öbergs första hälsning till mig var: "varför tycker du så illa om Sverige?". Frågan överraskade mig. Mitt spontana svar var genom en fråga till Stina Wahlgren: "tycker du om surströmming? Jag gör det". Jag visste att Öberg var norrlänning, där surströmming är populär och att den inte är populär i andra delar av landet. Med det förstod Öberg att hans syn om mig och Sverige var felaktig.

Anledningen till Öbergs syn på mig, tror jag, går att söka i en händelse 1971 då Invandrarverket började ge ut en tidskrift med namnet Invandraren, trots att namnet redan var registrerat av en journalist i Lund. De fortsatte att ge ut tre nummer av tidskriften innan de stoppades av Justitiekanslern och fick ändra tidskriftens namn till Ny i Sverige. Jag skrev en artikel i tidskriften Vårt nya Land där jag kritiserade Invandrarverkets agerande. Utgivaren av Vårt nya Land skrev till Kjell Öberg och ursäktade sig för att han var tvungen att publicera min artikel, eftersom jag ingick i redaktionen. Denna feghet och underdånighet från en invandrare som inte vågade stödja en annan invandrare gjorde att jag lämnade redaktionen för Vårt nya Land och började planera en annan verksamhet.

Långt senare, 1986, hade jag ytterligare ett tillfälle att möta Kjell Öberg. En konkurrerande organisation hade givit Öberg ett pris, Invandrarnas publicistpris, med enda syfte att få Invandrarverket på sin sida, trots att Öberg inte längre var generaldirektör. Det fanns två svaga punkter: 1) Öberg var inte journalist, 2) juryn som påstods ha beslutat om priset hade aldrig träffats. Jag åkte till Stockholm och protesterade om priset, och blev utkastad från Dagens nyheters byggnad, där ceremonin ägde rum. Öberg själv ursäktade sig några år senare under en migrationskonferens i Åbo där vi båda deltog. Han förstod att priset inte var så lämpligt och att han utnyttjades.

Konkurs hösten 1984

Under våren 1984 var den ekonomiska situationen mycket ansträngd. Institutet hade inget direkt ekonomiskt stöd men klarade sig med bokutgivningen och det stöd Kulturrådet gav till några titlar samt till tidskriften Invandrarrapport. Vi gav ut flera kurdiska böcker men intäkterna förutom stödet från Kulturrådet var också beroende av att kurderna skulle köpa böckerna. Vi hade många kurder som lovade stödja, men när det kom till kritan gjorde de inte det. På bara tre år var kassan tömd. På våren 1984 ansökte institutet om stöd hos Kulturdepartementet. Beslutet dröjde fram till slutet av september. Kronofogden lovade att vänta med eventuellt beslut om konkurs tills regeringen hade beslutat sig. Regeringens nej och krofogdens beslut kom samma torsdag i slutet av september.

Jag var på jobbet på Bibliotekshögskolan när jag nåddes av nyheten. På en halv timme mellan kl 12 och 12.30 ringde jag upp alla fordringsägare och erbjöd dem 25% betalning mot att avskriva resten av skulden. Vi hade under några månader diskuterat vilka möjligheter vi hade om regeringen sade nej till stöd. Alla förståsigpåare inom styrelsen och utanför var eniga om att man behövde en duktig advokat som skulle sköta konkursfrågan. Det skulle dessutom kräva mycket tid. Som sagt, på en halvtimme lyckades jag få alla fordringsägare att godkänna mitt förslag, med ett undantag. Det var chefen för fackföreningsrörelsens ägda tryckeri som sade nej. Det tog mig tre veckor och starkt stöd från de anställda i tryckeriet att få honom att godkänna planen.

När jag kom till institutet efter jobber var jag leende och alla förvånades hur jag kunde vara det. Jag förklarade att konkurshotet i princip var avvärjt. Under de tre veckor som den osäkra tiden kvarstod ordnade jag att en jugoslavisk skulptör från Göteborg, Nenad Andrejevic, skapade en skulptur med hjälp av en stock från den rivna gamla teatern i Borås, en stock som var i verklig god kondition och som jag hade hämtat från bråten som uppstod vid rivningen av teatern den 4 december 1983. Stocken hade förvarats på institutet under tiden. Skulpturen fick namnet "Kulturen övervinner förtrycket". Skulpturen placerades i hallen den dag som inför en liten församling tillkännagavs att det inte blev någon konkurs. De enda politiker närvarande var medlemmar i Västerpartiet.

Det kan också nämnas i sammanhanget att två dagar före regeringens beslut att inte ge stod hade två politiker i Botkyrka kommun lämnat en motion i kommunen att inrätta ett invandrarinstitutet, eftersom det inte fanns något annat i landet som samlade kunskapen om invandrare, skrev de. Tydligen visste de i förväg vad regeringens beslut skulle bli och trodde med det att Immigrant-institutet skulle försvinna.

Endre Nemes 1985

Endre Nemes fick Immigrant-institutets kulturpris 1985. Han var den andra att få priset efter Käbi Laretei. Han kunde inte komma till Borås för att få priset. Han var då redan ganska sjuk. Därför åkte jag själv till Stockholm och besökte honom på sjukhuset där jag lämnade honom plaketten i hans frus närvaro. Efter avskedet från sjukhuset fick jag av honom en inrammad litografi föreställande hans verk Stolen. Han beskrev den som sitt "visitkort". Tre månader efter mitt besök dog han, i september 1985. Tavlan Stolen hängde i hallen på Invandrarnas Hus fram till 2012.

När Endre Nemes fick beskedet om priset gjorde han ett inspelat tal som vi återgav vid Immigrant-institutets årsmöte, då pristagarna presenterades. Trots att han hade lyckats som konstnär var han vid sina sista dagar mycket besviken över Sverige. Några kanske minns den strid som pågick i Göteborg när han ville donera 2.000 av sina verk till Göteborgs stad med villkor att de skulle visas samlade i ett museum. De göteborska konstnärerna tyckte att om Göteborg kunde göra ett museum för honom kunde staden också göra det för dem. Småaktigheten från de svenska konstnärerna gjorde att änkan, efter Nemes död, skickade tavlorna till ett kloster i Pécs, Ungern, där de nu kan beskådas.

Fem år senare, 1990, fick en annan konstnär, Jörgen Nash, kulturpriset. Han kunde ställa ut i stort sätt var som helst i världen. I Stockholm var det ganska svårt. En vecka efter priset ringde Nash mig mycket glad, efterson Nationalencyklopedin hade läst artiklarna från prisutdelningen och hade bestämt sig för att presentera honom i encyklopedin. Priserna hade ju den funktionen, öppna ögonen för invandrarnas skapande verksamhet. En gång träffade jag en gallerist i Stockholm som gärna ville utställa utländska konstnärer. Jag berättade för honom att vi hade samarbete med Invandrarkonstnärer i Sverige med många duktiga konstnärer och jag lovade förmedla kontakterna. Han betonade att hans intresse var bara konstnärer bosatta utomlands. Invandrare i Sverige gjorde sig inte besvär.

Vasaorden av Amerika

Jag och min fru blev grundande medlemmar av Borås kretsen av Vasaorden av Amerika. Vårt engagemang för Vasaorden började i samband med att jag besökte Chicago 1985 under en kurs för nordiska bibliotekarier. Under de två veckor som kursen pågick hade jag tillfälle att besöka flera svenska miljöer, köpa svensk invandrarlitteratur publicerad i USA, och mycket annat. När jag besökte det svenska muséet frågade jag expediten i den svenska affären som var mitt emot på andra sidan gatan om hon hade besökt muséet. Det hade hon inte gjort. Det skilde inte ens tio meter mellan de båda lokalerna, det var en small gata med liten biltrafik.

Borås Vasaorden träffades de första åren i Invandrarnas Hus, som erbjöd rimliga lokaler till ett mycket lågt pris. Efter en tid började några ifrågasätta varför de skulle samlas i invandrarnas hus när de värnade om det svenska, även om de också var invandrare i USA, men i språkbruket kallas för utvandrare. De flyttade även om hyran för mötena i nya lokaler blev den dubbla. De hade inte heller plats för att förvara attiraljerna mellan mötena. Efter en tid upphörde föreningen.

Invandrarnas rikslotteri

I syfte att få pengar för att finansiera det nyinköpta Invandrarnas hus bestämde vi oss för att starta ett nationellt lotteri som vi döpte med namnet Invandrarnas rikslotteri. Det blev ett hektiskt arbete för att få tillståndet, listan på priserna, etc. Första priset var en Volvo. Volvo i Borås lät oss hämta en bil varje torsdag kväll på sommaren i samband med torsdagarna på Boråstorget. En annan del av priserna var konstverk donerade av invandrarkonstnärerna. För att bli godkända som pris fick vi ordna med en utvärdering. Inga konstkännare ville göra det. Till slut fick vi kontakt med Helmer Lång, vän till Karl H Bolay, som var både författare, konstkritiker och invandrarvän. Jag fick samla verken ock köra dem till Lund för en utvärdering.

Om lotteriet lyckades, skulle vi kunna få in en miljon kronor. Vi ville att pengarna skulle delas med deltagande invandrarföreningar. Föreningarna fick behålla en fjärdedel av lottens pris, redan från början. Ytterligare en summa av vinsten lovades invandrarföreningarna att Immigrant-institutet skulle dela ut i form av stipendier till kulturgrupper. Överraskningen var att en förening sökte ett stipendium för att köpa dräkter till deras dansgrupp, utan att ens medverka med lottförsäljningen och innan lotteriet var avslutat. De föreningar som köpte lotter gick alla med vinst, eftersom alla kostnader föll på Immigrant-institutet.

En överraskning vid starten av lotteriet var att TV4 startade just då sitt Bingolotto, som också vände sig till föreningar för försäljningen av lotterna. Även om föreningarna fick mera per lott via Invandrarnas rikslotteri, så kunde vi inte konkurrera programmässigt med TV4. Immigrant-institutet gick med ett förlust på ca 50.000 kr. Lotten med Volvopriset såldes inte, och det räddade ekonomin. Lyckligtvis bestod en del av vinsterna av bokpaket från Invandrarförlaget, litografier, och affischen om de mänskliga rättigheterna.

Internationella asylorganisationer i Borås 1995

Immigrant-institutet hade flyttat till det nya Invandrarnas Hus 1992. Alla ville mycket gärna ha möten i det. Helst gratis. Om ändamålet var eftersträvansvärt blev det så. Ett par boråsare hade engagerat sig för kosovoalbanerna och representerade dem inför myndigheterna, särskilt gentemot Invandrarverket. De fick idén att ordna en internationell konferens i Borås med representanter för ideella asylorganisationer i Europa, bl.a. i Danmark, Tyskland, Schweiz, Nederländerna och Sverige. De frågade om de fick vara i Invandrarnas Hus. De frågade också om några kunde sova över i lokalerna, eftersom de inte hade råd att betala för hotellet. Jag svarade att det var OK. Plötsligt befinner sig i huset alla de 35 deltagare med sovsäck och liggunderlägg. Vi trodde att det var fråga om fyra-fem som inte hade råd att bo på hotell. De 35 fick övernatta tre nätter gratis.

Jag skrev några enkla regler att hålla sig till, som att inte sätta våta handdukar vid fönstren, att inte röka inomhus och inte heller framför huvudingången utan på baksidan av huset. Den andra dagen, när de skulle promenera till stadens centrum, hälsade på mig, som tittade genom fönstret, med armen utsträckt och en "Heil Hitler".

En annan incident ägde rum näst sista dagen. Normalt stängdes ingången till möteslokalen och matsalen på natten. En av deltagarna hade glömt sin dator i möteslokalen och ville ha tillgång till den på natten. Sagt och gjort, han löste det genom att riva sönder dörren. Jag var redan hemma och kallades omkring klockan ett på natten. Dagen efter började mötet med att alla ville yttra sig om händelsen. Inte en enda av de 35 deltagarna försvarade Immigrant-institutets rätt. Åtminstone ett par av dem var jurister. Den som hade slagit sönder dörren var redaktör för en tidskrift Fort Europa och yttrade att inget skulle hindra honom att vara fri från gränser som myndigheterna sätter upp. Först då fick deltagarna veta att Invandrarnas Hus inte ägdes av myndigheterna utan av invandrarna, att det kostade mycket pengar att underhålla fastigheten och att deltagarna inte hade bidragit med ett enda öre. Beklagligtvis visade de att deras förkärlek för flyktingar inte var äkta.

Brev till Immigrant-institutet under intifadan september 2000

September 2000 bröt den andra Intifadan ut. Arabemiraterna försökte skapa opinion för att Israels angrepp på palestinerna skulle stoppas. De skrev ett brev i form av emejl adresserad till dåvarande USAs president, Bill Clinton, till Vatikanen under Johannes Paulus II, och till Immigrant-institutet i Borås.

De flesta i styrelsen för Immigrant-institutet avfärdade brevet som bara ett misstag. Och visst var det ett misstag, men vad de inte förstod är att det lilla Immigrant-institutet, tack vare den informationsverksamhet jag bedrev via internet hade nått internationellt rykte i positiv mening. Vi hade då ingen konkurrens från någon myndighet i Sverige eller ens i Europa.

Sanningen är att Immigrant-institutets webbsida, som jag underhöll, var i toppen bland webbsidor, bland de 1% mest besökta, inte bara i Sverige utan i världen. I Sverige hade webbsidan mer besökare än invandrarmyndygheternas eller t.ex. Kulturrådets. En del statistik publicerades i verksamhetsberättelserna. Resterna av informationen finns numera på webbsidan immigrant.org.

Invandrarministern Karin Andersson och Immigrant-institutet

Invandrarministern Karin Andersson var minister under 1979-1982. Det var en svår tid och hon behövde stark bevakning på grund av hennes och regeringens inställning till asyl. Det blev många utvisningar i fall där vi tyckte att Sverige borde varit mer generöst. En gång var hon på besök i Borås och efter visningen av lokalerna och presentationen av verksamheten bjöds hon och hennes följeslagare till lunch i Invandrarnas Hus. Inför besöket fick polisen gå igenom huset och undersöka möjliga vinklar där prickskyttar kunde agera. Våra närmaste grannar var Borås tidning, men ändå.
Senare på dagen anordnade vi en debatt om asylpolitiken. Ett trettiotal personer, flera flyktingar, var med i debatten. Karin Andersson blev hårt ansatt av en boliviansk flykting, som varit facklig ledare i hemlandet. Det gick så långt att Andersson grät i publik. Hon tackade sedan fñr debatten. Andersson var den enda minister som kunde ringa ledarna för invandrarorganisationerna innan hon fattade något beslut av vikt för dem.
Några år senare, hösten 1984, hade Immigrant-institutet förklarats i konkurs. Karin Andersson var inte längre invandrarminister. Ingen ville stödja oss. Karin Andersson tillsammans med en tidigare invandrarminister Eva Winther kom dock på besök och gav oss sitt stöd. Institutet räddades några dagar senare och de båda ministrarna blev medlemmar.
När hon lämnade politiken flyttade hon tillbaka till Klockaregården i Ås i Derome. Jag och min fru besökte Karin Andersson flera gånger då vi var på resa till Varberg eller Skåne. Hon var en politiker med själ och en sann vän av Immigrant-institutet.

Tillbaka till webbsidan
Senast ändrat september 2025
E-post: info@immigrant.org